GUMMIBOOK

Jag vaknade med ett ryck. En tår rann ned för min kind. Kunde inte gråta mer, tårarna var slut. Jag reste mig ur sängen, tog tunga steg mot spegeln, kunde inte undvika ärren från olyckan. Blev alltid lika förtvivlad när jag såg mig själv. Jag började lära mig att leva med smärtan som jag bar på varje dag.
Jag minns fortfarande natten lika starkt, trots att det hade gått åtta månader.
Jag och Alex hade varit på en födelsedagsfest, vår gemensamma kompis fyllde 20 år. Trots att vi var jätte fulla bestämde vi oss för att ta bilen hem, jag satte mig bakom ratten, eftersom det var min bil. Plötsligt öppnas dörren och där står Amanda.
”Ska ni åka hem?” fnittrade Amanda.
”Yes babe, vi ska hem. Ska du ha skjuts?” frågade jag.
”Hem? Kan inte jag få slagga hos er?”
”Just ja, visst. Hoppa in.”
Amanda och hennes kille hade bråkat under dagen och det var inte läge på några dagar att komma hem.
Jag startade bilen och vi började pratade om vår resa till Egypten där vi skulle förlova oss. Det skulle bli vår första resa och vi var exalterade inför resan men framför allt vår förlovning. Vi såg verkligen fram emot resan. Att få komma bort från kalla Sverige. Vi glömde att Amanda satt i bilen, hon måste ha somnat så fort hon satte sig i bilen. Var helt inne i snacket om förlovningen och vår första resa.
Den natten skulle förändra mitt liv för alltid. Precis när vi kom ut på landsvägen och skulle svänga av kom en bil i hög hastighet framför oss. Vi hade ingen chans. Jag minns fortfarande som det vore igår då jag hörde mitt eget skrik, Amandas skrik, ljuset som blev allt starkare, glas som splittrades och Alex som höll min hand.
Allt blev svart och jag vaknade upp i ett rum, där jag var omgiven av sladdar och personer som hade vita rockar.
”Vart är Alex? Mår han bra?” frågade jag med en röst som knappt var hörbar.
”Du har varit med i en bilolycka. Han dog omedelbart. Jag beklagar.” sa doktorn.
”Amanda då?”
”Hon ligger i koma”

Jag fick panik och började gråta tills jag inte längre kunde få någon luft. Fick lugnande och mor min sa försiktigt att allt skulle bli bra igen. Vilket inte stämde.

Varje dag påminns jag om Alex död och skyller allting på mig. Jag önskar så innerligt mycket att jag också dog i samma stund som han.
”Jag kommer Alex… jag kommer. Vi ses snart igen älskling.” viskade jag till mig själv framför spegeln.