NY NOVELL

Jag klev på bussen, visade min biljett och satte min ned bredvid Anna & Martin, längst bak. Jag tittade upp på taket och det enda jag såg var färgen svart, precis som mitt liv var just nu. Det började för flera månader sedan då jag träffade Martin för första gången. Brunt kort hår och bruna ögon. Vi blev kära på en gång. För några månader sedan blev jag gravid, det absolut sista jag behövde då i mitt liv. Halva mitt liv hade varit färgen svart. För en månad sedan kom doktorn med beskedet att jag hade en månad till att leva. Jag var döende.
- Amanda, gumman. Hur mår du? Frågade Anna.
- Så länge jag andas lever jag.
Plötsligt blev jag iskall om kroppen och fick kväljningar. Tittade upp mot svarta taket igen, blundade. Ögonen svämmade över med ljumna tårar ned för min varma kind. Paniken växte fortare än rinnande vatten. Jag var tvungen att göra ett val jag var emot. Abort.
- Älskling, det kommer att lösa sig. Vi kommer att fixa det här. sa Martin och höll om mig.
Jag orkade inte prata. Så jag struntade i att svara. Jag tittade på honom med en tom blick. Det pirrade i magen varje gång jag tittade på hans sagolika kristall bruna ögon. Pirrandet försvann genast då det högg till i min kropp, den där dumma sjukdomen och jag som fightas och alla äckliga mediciner. Så länge jag hade min pojkvän och min bästa vän struntade jag i att dem inte förstod vad jag gick igenom.
Jag tog fram min mobil och skickade iväg ett sms till Martin, även om han satt bredvid mig.
”Jag älskar dig mest av allt. Du är mitt allt. Jag kommer försvinna en dag från planeten, det vet du. Jag vill att du går vidare och skaffar en annan tjej och blir lycklig med henne!”
Det tog emot att skicka sms:et. Egentligen ville jag inte att han skulle gå vidare. Jag ville åldras med honom. Men den drömmen är passé.
”Amanda? Amanda? AMANDA?”
Jag kände mig närvarande men var för svag för att reagera. Kände att något höll på att hända med min kropp. Jag spärrade upp ögonen och insåg snabbt att hela bussen stod still. Deras stirrande ögon fick mig att kvävas. Jag blundade och försökte göra mig osynlig.
”Jag älskar er… Martin och Amanda… för alltid!” knappt ett ljud kom fram från mina läppar.
Allt blev svart, som jag brukade beskriva mitt liv. Min kropp var kvar på bussen men min själ vandrade upp till den blåa himlen. Cancern hade vunnit över en hård fight.